När jag kommer till Varbergs Segelsällskap denna torsdagskväll möts jag först av tre jollekärror vid rampen och kan skönja några OK-jollar långt där ute. Vid klubbhuset står några ledare och hälsar välkomnande, och runt omkring samlas förväntansfulla barn inför kvällens aktiviteter. Stämningen är avslappnad, men fylld av nyfikenhet – det märks att torsdagshänget är något många ser fram emot.
Torsdagshänget är ett initiativ som vuxit fram ur klubbens vilja att skapa en naturlig fortsättning efter seglarskolan. Istället för att allt tar slut efter en intensiv vecka, bygger klubben vidare på det engagemang som väcks hos både barn och föräldrar. Sista helgen efter att alla sommarens seglarskolor är avslutade, bjuds alla deltagare in till ett läger med övernattning i klubbstugan – en chans att lära känna varandra lite djupare. Därefter startar torsdagshänget, som blir nästa steg in i gemenskapen.
Jenny, som är en av de ansvariga för torsdagarna, berättar att fokus inte bara ligger på segling utan på gemenskap. "Vi vill att barnen och ungdomarna ska älska att vara här – det är det viktigaste", säger hon. Tillsammans med åtta instruktörer i olika åldrar har de tagit fram en lång lista med aktiviteter, allt från att laga segel till att spela kubb, binda knopar och segla. När jag är där står krabbfiske på schemat – något som lockar både yngre och äldre att delta.
Flera vuxna är engagerade på plats – som den nyanlända familjen där både mamma och pappa är med som stöttande vuxna medan sonen, en skicklig seglare, deltar varje vecka. Han skapar trygghet och igenkänning för andra barn, och blir en slags förebild. Det är tydligt att inkludering här inte bara är något man pratar om – det sker naturligt, i vardagen, i små handlingar.
En av klubbens eldsjälar är Bodil – den sortens person som alltid säger hej till nya ansikten och bjuder in dem i gemenskapen. Tillsammans med Andreas tog hon kontakt med den nyanlända familjen och såg till att deras seglingsintresse fick en plats i klubben. Bodil har också varit en drivande kraft i att engagera fler, bland annat var hon en stor del i att klubben lyckades samla hela 100 funktionärer till 505-VM förra året. "Alla kunde hjälpa till med något", säger man stolt – och just den andan genomsyrar hela klubben.
Jag pratar också med en mamma som lämnat sina barn vid torsdagshänget. De har gått seglarskola i två år, deltagit i lägret och är nu med här varje vecka. "Det är en så bra övergång", säger hon. "Att det inte bara tar slut efter seglarskolan utan fortsätter – det gör att barnen vill stanna kvar."
Mitt i samtalet med Jenny rullar hennes dotter Thea in på moped. Jag känner igen henne – vi sågs tidigare i sommar när hon var ledare på seglarskolan hos Bua Båtsällskap. Ett fint exempel på det samarbete som finns klubbar emellan. Varbergs Segelsällskap har lånat ut några ledare till Bua under sommaren, och tillsammans har de planerat sina veckor så att båda klubbarna kunnat genomföra seglarskolor trots begränsade resurser. Det bygger inte bara relationer, utan också ett större och bredare underlag inför framtiden – något som gynnar alla. Men det viktigaste, enligt Jenny, är att fler får lära sig segla och upptäcka båtlivet.
Medan vi pratar kommer också Olle fram – en av de tre pensionärer jag tidigare sett ute i OK-jollarna. Han berättar att de gärna vill se fler, både yngre och äldre, som är med och tränar jolle. Alla är välkomna att höra av sig om man bor i närheten och vill ut på vattnet. Måndagar tränar vuxna C55, på onsdagar är det kappsegling i kölbåt och när det passar seglar vi jolle. Olle säger också att han sydde sina egna segel när han var yngre och att han har byggt flera optimistjollar genom åren. Han har helt enkelt kunskapen om hur man tar hand om materialet – något som många, både unga och äldre, gärna skulle vilja lära sig.
Klubben har flera optimister som behöver skötas om, och under vårt samtal föds idén om att låta seglarna “adoptera” en jolle – att ta hand om den, laga den och kanske till och med sy ett eget segel. Olle gillar direkt tanken på att kunna föra vidare sina kunskaper. När Jenny föreslår att barnen dessutom kan sätta en personlig prägel på båten – kanske måla ett hjärta runt lagningen eller skriva sitt namn – skrattar Olle och säger att han nog är “lite för fyrkantig” för sådant. Men vi inser alla tre att det är just det som gör det så bra: Jennys känsla för vad barn och ungdomar gillar i kombination med Olles kunskap om båtar och segel.
Det är en klubb med driv och vilja att utvecklas. Vi pratar om framtiden och idéer för att engagera fler – kanske genom att bjuda in båtägare i hamnen till gemensamma träffar, segelreparation, erfarenhetsutbyte.
Varbergs Segelsällskap visar att en segelklubb kan vara så mycket mer än segling. Det handlar om gemenskap, ansvar, att få växa i sin egen takt – och om att känna att man hör hemma.
//Martina, klubbkonsulent på västkusten
