VM är klart den roligaste och coolaste tävlingen jag deltagit på, både seglingsmässigt och allt runt omkring, som lära känna nya seglare världen över.
Allt under eventet sköttes riktigt proffsigt; starter, banändringar osv. ute på banan. Tempot var högt, oftast hade man bara max 20 minuter från det att man var ute på banområdet tills det att femman gick. Vi, det svenska laget, hade våra rutiner att sjösätta samtidigt, köra fart, kant osv. sedan tidigt i höstas, hade vi inte haft dessa rutiner hade vi aldrig hunnit med vad vi velat.
Känslan av att segla mot de absolut bästa i världen, som alla är minst lika bra som en själv, är bara den oslagbar. Det händer någonting hela tiden, för alla är så bra att det alltid är tajt, vilket betyder att man måste segla sitt absolut bästa hela tiden för att inte tappa, vilket gör seglingen riktigt rolig.
Alla var så fruktansvärt bra att alla bitar var tvungna att falla på plats om man skulle placera sig. Det var viktigt att ha en plan att utgå ifrån innan racet då förhållandena var svåra. Men allt kunde hända.
Om man inte kom iväg som en av de femton första med någorlunda fri vind, så var det sällan man kunde segla som man själv ville, eftersom fältet låg tajt och man hamnade i skit vind. Starterna blev därför väldigt viktiga, att starta där det var fördel och absolut viktigast: segla tidigt! ALLA började segla vid 15- 20 sekunder innan start, seglade man inte själv sekunden innan båtarna i lä och lovart om än själv, var det kört, man blev överseglad.
Undanvindarna var det stor skillnad på jämfört med Sverige, alla jobbade och pumpade hela tiden. Varje våg blev viktig, missade man en surf på halvinden kunde 5 båtar segla över än och då låg man i skit vinden och tappade jättemycket. Inte trodde jag innan VM att undanvindarna kunde vara lika jobbiga som kryssarna.
Att segla upp sig var inte det lättaste, för enda chansen att segla upp sig var att göra bra ifrån sig själv när de andra gjorde misstag. Men eftersom alla vara så bra var det få misstag och därmed få chanser att segla upp sig. Så sista kryssarna blev svåra om man ville segla upp sig.
Att hålla tävlingsnerverna i styr var en annan viktig del av seglingen. Vad som gällde var att segla in på linjen med självförtroende, att jag kan vinna det här, utan tveksamheter. Seglingen i sig handlade mycket om mentalt rätt inställning, då skillnaden seglingsmässigt inte var så stor när alla fick allt att fungera.
Nu är optimist tiden slut och för mig blir det 29er som gäller – lite mer fart helt enkelt!